Att först försöka att totalt förinta fiendens armé och först efter att
detta misslyckas försöka få hjälp av sina allierade.
Att förhandla till sig rätten att få ge sig ovillkorligt till en
svagare fiende.
Att förhandla till sig en total seger utan ett enda slag mot en
starkare fiende.
Slaget där allt gick fel för Napoleon och han förlorade över halva sin
armé mot en kombinerad Preussisk-Österrikisk här under Ärkehertig Charles.
Napoleon gick till anfall med 180.000 man mot en numerärt överlägsen
fiende och när Charles till 100% lyckades förutse den franska taktiken
var katastrofen ett faktum. Napoleon skickade in sina trupper i våg
efter våg där varje anfallsvåg han bli tillbakaslagen innan nästa anlände,
vilket gav utrymme för det tyska kavalleriet att slå till och slita sönder
de franska leden.
Napoleon tvingades retirera till Erfurt, hårt ansatt av motståndarnas kavalleri
men genom att offra fyratusen franska kavallerister i en motstöt kunde
ännu en katastrof undvikas då den franska 2:a kåren som bildade arriärgarde
hann undkomma. Fortsättningsslaget i Erfurt två dagar senare blev däremot
en triumf för Napoleon som här visade upp sitt taktiska geni och tvingade den
nu tre gånger starkare fienden till reträtt.
En stor allians mellan Preussen, Österrike, England, Hesse, Sverige,
Portugal och Saxony som bildades i januari 1805 som en försvarsallians
mot fransk aggression.
Den var en direkt anledning till Danmarks olyckliga inträde i det
fransk-tyska kriget på Frankrikes sida. Portugal, Hesse och Sverige föll
ifrån alliansen ganska tidigt, Portugal på grund av ett anfall från
Spanien, och Sverige utträdde då Ryssland anföll när isen brutit upp från
Finska viken under våren. Portugals korta inhopp anses dock vara
huvudanledningen till att Danmark senare kapitulerade till England och bröt
sin allians med Frankrike.
Under 1805 blir Rysslands expansiva ambitioner stegvis tydligare och tydligare.
Man tvingar alla sina grannar, Turkiet, Sverige, Preussen och Österrike till
mer eller mindre förödmjukande landavträden och expanderar på så vis sina
gränser i alla riktningar. Detta drar till sig uppmärksamheten hos den
franske regenten, och i september 1805 skriver han med Österrikes kejsare
under en allians i syfte att stärka försvaret österut.
En het septembermorgon vid Serbiens provinshuvudstad Sofia
stog så de Österrikiska och Turkiska styrkorna uppställda öga mot öga
bredvid stadsmuren. Den turkiska armén dryga 150.000 man under
Pechlivan Khan mot knappt 150.000 man under Charles. Bägge
befälhavarna hade något lurt i bakfickan, och skickade större delarna
av sin armé runt själva staden för att möta de andra i ryggen. Lika
förvånade blev de när de märkte att motståndaren gjort likadant.
Faktumet att turkiets kavalleri var trefaldigt så många som det
österrikiska hjälpte föga; Charles hade delat sin styrka i en mer
fördelaktig uppdelning, och kunde driva turkarna på flykten redan
innan tedags. I förvirringen stupade 30.000 turkar och ungefär hälften
så många österrikare.
Begrepp som syftar till att _egentligen_ veta vad som måste göras, men
inte inse det själv och därför fördröja beslutstagandet till sista
möjliga sekund.
Begreppet härstammar från det berömda fyra dagar långa fältslaget
under Fransk-Preussiska kriget hösten 1807. Den berömde fältmarskalk
Davout hade under en längre tid belägrat Stuttgart som försvarades av
hertigen av Hessen's hustrupper, allierade med Preussen i kriget.
Fransmännen var ungefär dubbelt så många till antalet och ungefär
lika mycket bättre utrustade. Det Davout inte väntade sig var en
blixtmanöver från den den gamle preussiske generalen Hohenlohe.
Hohenlohe, halvt retirerande undan Napoleon 40 mil norr om Stuttgart,
lämnade korsikanen bakom sig med två armekårer. Det var hans eget
stolta Preussiska garde, och den decimerade VII kåren.
I fältslaget som uppstod visade Hohenlohe på enastående skicklighet.
Under alla fältslagets dagar utmanövrerade han Davout enkelt. Det
berättas ur Hohenlohes stabchef, Nittgensteins, memoarer att "jag har
aldrig sett något liknande. Den mytomspunne franska krigshjälten på
andra siden slagfältet framstod som en treåring när General Hohenlohe
bestämde villkoren på dödens fält".
Det var här vacklandet visade sig. Hohenlohe - alldeles för rädd om
sina landsmäns liv - misslyckats _alla_ dagar med att utnyttja de
taktiska hållhakar han skapat. Krigshistoriker har diskuterat frågan
allt sedan dess och de flesta är ense om att Hohenlohe var rädd om
sina landsmäns liv. Kanske hade han sett för många dödas mot Napoleon
en vecka tidigare.
Händelserna fick stora effekter för hur den preussiska armen stred.
Den gamla "Hohenlohiska" skolan ersattes av Bluchers kavalleristil.
Slagordet "Forwärts!" ljuder alltsedan dess i de preussiska linjerna
innan ett fältslag!
Syftar på Fältmarsalk Soult skickliga intagande av Berlin under det
andra Fransk-preussiska kriget 1807 och efterspelet efter Berlin-striderna.
Soult visar stor ledarförmåga när han utnyttjar sina truppers överlägsenhet
mot stadens försvarare, men hans högmod gör hans fall tungt när Blucher
anländer på scenen med huvuddelen av den preussiska armén. Den franska
styrkan slaktas till sista man och Soult blir tillfångatagen.
Blucher visar dock nåd. Soult avrättas inte utan utlämnas till frankrike
vid Preussens kapitulation lite drygt en månad senare.
Soult må ha förlorat hela sin arme och tillfångatagits av fienden - en
synd stor nog att bli avrättat av Korsikanen själv. Fakta är dock att
Soult levererade ett så stort slag mot den Preussiska stridsviljan
att han återfick sin fältmarskalktitel.
Castanos och Napoleon för befäl över varsin armé och sammanstrålar
framför Wellingtons engelska trupper som står uppställda för att
försvara London. Castanos har klara order att invänta Napoleon, men
blir så exalterad över möjligheten att inta London att han kastar all
försiktighet överbord och beordrar omedelbart anfall.
De spanska trupperna anfaller i en första anfallsvåg innan fransmännen
hinner fram och de första franska trupperna hinner lagom fram för att
slängas fram i en andra anfallsvåg, tvärtemot Napoleons önskemål, men
tvingade för att undvika en katastrof på slagfältet. Man hinner med en
tredje anfallsvåg innan dagen tar slut, men den blir överraskad av en
engelsk kringgående rörelse och drar sig tillbaka för att slicka
sina sår över natten.
Morgonen därpå blir Castanos lite mer försiktig, men glömmer å andra
sidan helt bort de engelska trupper som befinner sig på hans ena
flank. Hans anfall ser till en början framgångsrikt ut, men hans manövrar
är ingen match för Wellington och den spansk-franska armén tvingas så
småningom retirera, allt medan en skamsen Castanos får finna sig i att
ta emot tidernas utskällning från en minst sagt vredgad Napoleon.
Ett skämtsamt namn på slagen utanför London sommaren 1810. Han betvingar
under flera månaders tid en till synes övermäktig fransk-spansk styrka
och lyckas med skickligt manövrerande tvinga Napoleon till reträtt.